Som ett pussel till insikt…
Jag har insett att jag lägger ett stort pussel och att alla bitar är livsviktiga inte för mig utan för min son. Det svåra är att få pusselbitarna som jag behöver eftersom det bara är min son som kan ge mig dem. Tack vare den specialpedagogiska kursen som jag går har jag fått en hel verktygslåda som hjälper mig att veta vad jag ska vara uppmärksam på och vilka faktiska svårigheter som barn med svår synnedsättning har. Utan den kunskapen jag får där hade det varit ännu svårare att få bitarna på plats men det känns också som om något har förändrats de senaste veckorna. Utan några större efterforskningar har jag helt plöstligt fått flera viktiga pusselbitar och kommit till flera viktiga insikter. Vad förändringen kan bero på vet jag inte men jag hoppas förstås att det kommer sig av att sonen känner sig bekvämare med att berätta hur det känns, att han har lärt sig att klä sina känslor och funderingar i ord. Kanske känner han av att jag förstår honom bättre.
Förflyttning
När det gäller valet av högstadieskola står sonen fast vid närhetsprincipen och att alla hans kompisar ska börja där. Som föräldrar tycker vi att det viktigaste är att skolan är bra men allt kastades om när han en dag säger att han aldrig kommer att kunna ta bussen dit själv. Helt plöstligt dimper man ner med båda fötterna på jorden och tänker men herre gud det är väl klart att han ska gå i en skola som han kan ta sig till själv utan att han ska behöva känna en oro för hur han ska ta sig dit och hem varje dag. Varför komplicera saker och ting för honom…
Kontraster
Som fullt seende vill man ju gärna släppa in så mycket dagsljus det bara går. Sonen berättade under en pingismatch att det är så konstigt att när det är dagsljus ute så har han svårare att se bollen men att det inte är några problem när det är mörkt ute och lamporna är tända i hallen. Vi förklarade att det har med kontraster att göra och förstod själva hur viktigt det är för honom. Numera drar jag inte upp några rullgardiner i sovrummen för att det ska vara så mörkt som möjligt i hallen och låter alla lampor vara tända. Ska genast börja titta på nya lampor i hela hemmet så vi kan ge honom de kontraster som han så väl behöver.
Nya miljöer
Vi var verkligen glada när sonen bestämde sig för att gå på Gamex, nordens största spelmässa tillsammans med en kompis och kompisens pappa på höstlovet. Han verkade glad och berättade om alla kända spelpersoner som han skulle träffa där. När jag sedan skulle ge honom pengar dels till inträde och shopping men även till lunch så ville han inte ha pengarna. Jag trodde att det berodde på att han ville spara pengarna till ett headset som han sett på Teknikmagasinet. Efter en stund förstod jag att han oroade sig för lunchen och ville veta vad man kunde äta där. Oron han kände var menyn som han visste att han aldrig skulle kunna läsa på ett för honom normalt sätt. Snabbt måste man komma med kreativa lösningar och jag gav honom rådet att låta kompisen välja först och att han sedan ber om samma lunch. Han fick också rådet att fråga kompisens pappa vad som serverades för det är väldigt vanligt att ungdomar inte läser själva utan frågar ”vad finns det ?”
Fick senare veta att lunchgrejen hade löst sig för det åt korv utanför mässan alla tre. Det är just det här som gör mig så ledsen, att min 11-åring ska behöva gå omkring och oroa sig för för en massa saker och då ofta alldeles i onödan. Jag förstår ju nu varför han så ofta vill vara hemma och varför han inte vill göra en massa saker i nya miljöer. Det är inte för att sätta sig på tvären eller för att han har ett behov av att säga nej till allt utan det är för han oroar sig. Här är det en svår balansgång eftersom vi som föräldrar måste se till att han klarar sin vardag med allt vad det innebär samtidigt som man inte vill pressa honom för hårt…
