Dilemmat med fritidsaktiviteter…

Det var länge sedan sonen slutade med hockeyn och idag förstår vi varför han inte ville fortsätta. Vi förstår också varför motivationen till fotbollen försvann. Det hade ingenting med att han inte ville eller var slö det vet vi idag. Tyvärr visste vi inte orsaken då och pushade honom lite till för att han var så talangfull både i hockeyn och fotbollen.  Något som jag verkligen ångrar idag men man hade ju ingen aning. Jag blir både stolt och ledsen när sonen kommer hem trött och överlycklig när de haft innebandyturnering på skolan och berättar att alla tycker att han är så duktig på innebandy. ”Jag ser inte bollen så bra men jag springer på allt”. Och det är faktiskt så han har det under hela skoldagen. Han måste anstränga sig mer både under lektionstid och raster för att hänga med och inte bli lämnad kvar…

Just därför är det så svårt att begränsa hans spelande på datorn, en miljö där han känner sig trygg och duktig och har samma villkor som alla andra. Hans ögon tar inte skada av att sitta framför datorn enligt optikern men vi märker på humöret när han har spelat för länge. Det är svårt också att föreslå en annan aktivitet när han frågar ”vad kan jag göra” underförstått med min dåliga syn. Jag har försökt att förklara för honom att människor fysiskt måste träffas för att utvecklas och må bra och jag tror att jag har lyckats så ett litet frö.

En liten ljusning är hans intresse för att åka sparkcykel i skateparken i Sollentuna och i Fadderbyn. Där hänger han gärna i timmar tillsammans med sina kompisar. Jag känner att det var väl investerade pengar att låta honom få en tricksparkcykel om än lite dyr. Ett pingisbord står högt upp på önskelistan och av någon underlig anledning verkar det funka för honom så det blir nog nästa del i projetktet inkludering och aktivering…