Det är vuxnas fel att barn far illa..

Jag har haft planer på att lägga ner den här bloggen eftersom den inte har känts så viktig på sistone. Meningen var att den skulle vara ett verktyg för mig mer än att få många läsare och kommentarer. En kanal för att få ut alla känslor och tankar som inte får plats i min hjärna och hjärta och behovet har inte funnits på ett bra tag nu. Jag antar att det har med det långa och härliga sommarlovet att göra. Tio veckor av lycka.

 Det räckte med en vecka i nya skolan för att vardagen skulle göra sig påmind och det känns så fel och jag är så förbannad. Jag la mig arg och ledsen, vaknade trött och sitter nu och försöker hålla tillbaka tårarna på jobbet. Sonen kom hem igår och skulle absolut inte gå till skolan så jag förstod att något hänt eftersom han varit glad sedan skolstarten. Gått upp i tid och haft kompisar med sig hem varje dag. Det visar sig att han har fått en plats längst bak på spanskalektionerna och att de ska skriva av det som hon skriver på tavlan. Han är ju dömd att misslyckas redan innan han haft lektionen och det vet han. Under sådana förutsättningar ska man inte behöva gå till skolan så jag sjukanmälde honom. Jag lovade att kontakta skolan och jag fick lov att ringa både lärare och rektor.

 I morse bestämde jag mig för att försöka få tag i hans mentor eller specialpedagog men fick i stället tag i hans spanskalärare som fick mig att tända på alla cylindrar. Jag förklarade läget och undrade hur information och överlämning mellan skolorna fungerar när hon sätter ett barn som inte ser längst bak. Här fanns all chans i världen att tala om hur ledsen hon var, att något fel skett och hur hon skulle åtgärda felet. I stället får jag veta att hon har fått informationen om hans dåliga syn men inte gjort något för att underlätta för honom från start men att hon givetvis skulle titta på det. Det är inte acceptabelt! Det är hennes jobb att se till att min son får de bästa förutsättningarna som finns för att kunna klara av sin skolgång. Han ska inte behöva stanna hemma för att han mår dåligt på grund av hon inte sköter sitt jobb. Höjden är när jag talar om för henne att han är hemma idag på grund av att han vet att han inte kommer att klara av uppgiften i spanskan: ”Du vet att det är skolplikt och än har de inte skrivit av något på tavlan”. Men självklart lektionen har ju inte varit än och sjuk betyder inte att man måste vara förkyld vilket jag påpekade och meddelade också att jag sjukanmält honom via portalen. Svaret jag fick: ”Men det sa du ju ingenting om”. Men hallå är det någon hemma?

 Detta gjorde det väldigt lätt för mig att ringa till rektorn så fort jag avslutat samtalet med spanskaläraren. Något som jag egentligen hade velat slippa. Jag började med att fråga honom hur överlämnandet går till mellan skolorna eftersom jag tycker att hans skola inte skött det på ett tillfredställande sätt. Han menade att hela arbetslaget är med i överlämnandet när man pratar om den individuella eleven, dock hade spanskaläraren varit mammaledig då men fått informationen senare. Jag berättade om samtalet med spanskaläraren och jag fick intrycket av att han höll med mig om att hon brustit i sitt yrke och han skulle samla sonens mentor och spanskaläraren för ett samtal. Jag fick också veta att det är mentorn som vi ska ha kontakt med gällande alla frågor som rör sonen eftersom som jag sa: ”Jag kan ju inte hålla sonen hemma till mitten av september när ni ska träffa synpedagogen från Syncentralen utan ni måste ju ordna för min son på bästa sätt från dag ett”. Det kändes bättre efter att ha pratat med rektorn men det är fortfarande skit att min son ska behöva må sämre än han behöver på grund av vuxna som brister i sin yrkesroll. Jag efterlyser mer kunskap och engagemang! Känns som att vi är tillbaka på ruta ett där jag måste tala om för skolan hur de ska sköta sitt jobb och vad de kan göra för att underlätta för min son. Kanske dags redan nu efter en vecka att tala om att jag har 15 hp i specialpedagogik, Synnedsättning och delaktighet hos barn så det är ingen idé att komma med en massa bullshit…