Specialpedagogiska myndigheten, en statlig myndighet…

Är lite splittrad när det gäller Specialpedagogiska myndigheten (SPSM). Jag och mina kurskamrater har blivit väl omhändertagna och utbildade hos dem i Konradsberg. Jag var också på en väldigt bra och intressant föreläsning genom rehabiliteringen där ämnet var skolans stöd till barn med funktionsnedsättning och föreläsaren var från SPSM. Jag kan ju bara anta att de är duktiga på att utbilda skolpersonal också men när det kommer till föräldrar då drar de öronen åt sig. Skulle vilja påstå att de beter sig precis som man förväntar sig av en statlig myndighet.

Har varit i kontakt med en så kallad synkonsulent på SPSM inte för att få mer utbildning utan för att jag är helt övertygad om att det måste finnas en handledning i hur man kan underlätta vardagen för ett barn med synnedsättning, vad skolorna kan göra och gå med på inom ramarna för skollagen. Frågan kom upp i mitt huvud under SPSM’s föreläsning eftersom föreläsaren var väldigt kritisk till hur stelt och okreativt skolan tolkar lagar och regler. Han menade att barn med funktionsnedsättning visst kan få toppbetyg och tog ett exempel där en elev utan armar fått VG i syslöjd. Hon fick inte ha slöjd förrän SPSM fick insyn i fallet och kom med förslag på en lösning.

Det första svaret jag fick var som väntat en generell information om hur SPSM jobbar eftersom personen i fråga inte visste att jag hade insyn i deras verksamhet vilket jag utelämnade med flit för att se vilken respons jag skulle få. I nästa mail berättade jag lite mer om synkursen och de kurstillfällen vi haft på SPSM. Då kom svaret som jag redan vet men som gör mig så arg. SPSM har ingen uppsökande verksamhet, inte ens om de vet att det går ett blint barn i skolan. Det är skolan och rektorns skyldighet att ta kontakt och skicka sin personal på utbildning. ”De kommer gärna för kurserna är gratis och det gillar rektorerna”. Synkonsulenten skickade dessutom med datum för höstens kurser som han tyckte jag kunde förmedla till skolans rektor. Men hallå, inte nog att man sörjer sitt barns funktionsnedsättning, försöker lära sig allt, supporta och trösta sitt barn man ska dessutom tala om för rektorn hur han ska sköta sitt jobb.

Usch jag känner hur det ångar i öronen. Jag tycker inte att det var en konstig fråga och jag kan ju inte vara först, det har ju funnits många barn med synnedsättning före min son.

Eftersom jag inte fått den respons jag önskat från rektorn på sonens nya skola har jag nu valt en annan väg. Sonens befintliga skola har lovat att deras rektor ska kontakta sonens nya rektor och boka upp ett möte båda skolorna tillsammans där också speciallärarna ska vara med. Nu håller jag tummarna för att denna approach fungerar bättre…