Utbrändhet…
Nu har jag dragit i handbromsen. Lite för sent då jag redan visar tecken på utbrändhet. Har haft känningar hela året i och med att sonens skolgång har blivit mer och mer problematisk. Läxorna är en ständig konflikt med indragen månadspeng och dataspelande men inte ens det har någon effekt längre. Han har varit hemma från skolan i tre veckor nu inklusive sportlovet och han har inga planer på att gå tillbaka. Ögonläkaren kunde se en marginell förändring på ögonbottenbilderna. Själv sa han att han såg suddigare men när jag frågar honom nu vill han förminska problematiken med att synen blivit sämre.
Problematiken är att jag förstår honom så väl. Vem skulle inte tappa sugen om man behövde sitta 6 timmar om dagen i skolbänken utan att se, utan att kunna följa med i det som skrivs på tavlan, inte kunna läsa det som ska läsas under lektionen, behöva sitta och oroa sig för att någon ska fråga något som man inte kan svara på, behöva hålla koll på sina kompisar så man hittar tillbaka till sitt skåp, till nästa klassrum och till matsalen. Som om det inte skulle vara nog så har han grymt mycket mer läxor än de andra då han inte klarar av att göra det som ska göras på lektionerna, men värst av allt är de lärare som verkar helt oförstående över problematiken. Spanskaläraren har vi gett upp på. Hon har uttryckligen skrivit till mig att hon inte förstår vad problemet är då hon är tydlig och när de tittar på program på TV pausar hon långa stunder så att ALLA ska kunna hänga med. Att min son inte kan läsa texten eller ser något verkar inte relevant. Nu senast fick vi veta att träslöjdsläraren satt ett utropstecken på vår son vilket innebär att risken är stor att han inte når målen i ämnet. När jag frågar sonen vad som händer på träslöjden säger han att läraren har bett honom för länge sedan att åtminstone försöka. När jag frågar försöka vadå svarar sonen att arbeta med så här små spikar och visar mig ett glapp mellan tumme och pekfinger på några millimeter. På syslöjden var det samma sak. Han satt ett halvår vid en symaskin som han inte kunde trä för att han inte kunde få in tråden i nålen. Han fick ingen hjälp eftersom han inte bad om någon. För mig helt obegripligt hur man i estetiska ämnen inte kan vara mera kreativ än så. Hans mentor som var hans livlina i 6:an är mammaledig och han har får en annan mentor som meddelade oss att hon inte tänker skicka ut någon veckoplanering. Jag har nu efter att det havererat och att min son numera är en ”hemmasittare” mer eller mindre hävdat att en veckoplanering är ett måste och en anpassning som han har rätt till och nu har hon backat och lovat att vi ska få en. Hela situationen suger musten ur en och i fredags brast det när sonen körde med mig. Han hade lovat att förklara för mig hur jag skulle hitta hans skåp så jag kunde hämta hans spanskabok. När han ropat på mig och jag gått till hans rum för femte gången utan att få en enda ledtråd var jag tvungen att springa in på toaletten och gråta ut. I lördags beslöt jag mig för att hoppa av min extrakurs för att få ett andningshål. När dotterns ridlärare sedan började skrika på mig inför alla föräldrar och barn inne i ridhuset kände jag mig så kränkt att jag bara lämnade ridhuset med tårarna hängande i ögonvrårna utan att försöka försvara mig. Jag har nu även sagt upp mitt volontärengagemang hos Rädda Barnen så nu blir det ingen läxläsning med ensamkommande flyktingbarn. Jag har nu frigjort mer tid men det känns som om jag har gett upp, har slut på idéer, orkar inte, vill inte, bryr mig inte…men jag kommer igen det lovar jag för vem ska annars fajtas för min son.
