”Hemmasittarna”…

Nu har jag fått en legitim förklaring på det som händer ungefär med två veckors mellanrum när min son måste stanna hemma från skolan. Jag har ju själv räknat ut vad det är men det är så skönt när man kan få det bekräftat av en expert på området, att problematiken inte är unik (tyvärr) utan att det finns andra barn i samma situation. Att det finns andra föräldrar som har samma frågor som en själv.

Fenomenet heter stress och i värsta fall utbrändhet. Fem sex timmars arbetsdag på papperet motsvarar tjugo eller trettio timmar om dagen om skolan inte är tillräckligt anpassad. En psykolog förklarar det med att ”Det går åt mer energi per timme att leva”. Detta innebär att energin är körd i botten. Hemmasittandet blir en överlevnadsstrategi. En lösning på en outhärdlig situation vilket resulterar i att det enda som barnet orkar med är att stanna hemma framför datorn eller i sängen.

Problematiken uppstår eftersom skolgången inte är tillräckligt anpassad. Skolan saknar ofta kunskap om hur funktionsnedsättningen påverkar barnets vardag. De ökade kraven ökar också stressen och i kombination med för lite tid för återhämtning blir resultatet att obalansen mellan stress och vila blir för stor.

Hur får man ”hemmasittarna” att komma tillbaka? Ge dem tid. Hjälp dem att lära sig att sätta egna gränser för vad de orkar så de hittar en balans mellan orken och den egna förmågan, men viktigast av allt, anpassa, anpassa och anpassa.

Barnet själv brukar kunna visa när han eller hon orkar återvända till skolan. Antingen genom att säga att de vill tillbaka men även tecken som att de börjar lämna sitt rum. Även detta känns så väl igen. Hos sonen yttrar sig det i en slags rastlöshet som brukar komma efter 3-5 dagar.