Nu har jag sett sonens sorg…

Känner mig kluven efter mitt och sonens möte med Syncentralens kurator och psykolog. Det kändes som om de bara planlöst kastade ur sig den ena frågan efter den andra och det märkets på sonen att han kände sig obekväm. Samtidigt fick jag en del saker att fundera på, bland annat undrade de om det hänt något speciellt på fredagen veckan innan när det blev oroligt i magen inför måndagens skolgång. De fick honom också att berätta att det kändes jobbigt och ledsamt att behöva sluta spela fotboll. Jag blev så ledsen när han sa det för jag såg hans sorg. Vi kom överens om att boka ett nytt möte i höst när han börjat 6:an i sin nya skola och då tillsammans med synpedagogen för att stämma av att allt känns bra för honom med den nya miljön och nya lärare.