Att bearbeta sorg…

Har ju försökt att ta en dag i taget och inte tänka så mycket på vad som eventuellt kan hända i framtiden. Leva i nuet precis som min son för att inte känslorna ska ta överhanden. Just därför har det varit så svårt de senaste veckorna eftersom min examinationsuppgift på synnedsättningskursen handlade om konsekvenser av synnedsättning och faktorer som motverkar respektive underlättar inkludering och delaktighet. Att timma efter timma, dag efter dag studera de konsekvenser som synnedsättningen har medfört för min son och då med ”lupp” tog hårdare på psyket än vad jag hade kunnat föreställa mig. Jag förstår nu hur skört allting är. Trots att man för det mesta känner sig stark så finns de svarta hålen där och ibland så faller man i vare sig man vill eller inte. Antagligen kommer det att vara så resten av livet, även om jag kommer att växa in i rollen som mamma till ett barn med synnedsättning kommer det alltid uppstå situationer som gör att man faller…