Gråtmild…

Det är inte längre så att jag varje dag tänker på sonens ögonsjukdom med sorg utan känner mig ofta väldigt glad över att han är den han är med eller utan synnedsättning. Olika händelser i min omgivning gör också att jag känner mig så otroligt tacksam för att han lever och mår ”bra” för det kunde vara så mycket värre. Allt är ju relativt och visst känns det många gånger som en tragedi utan dess like men man hittar rätt igen och när man hör att människor i sin närhet mist sin 16-åriga dotter i komplikationer runt blodförgiftning känner jag mig så lyckligt lottad. Så mycket känslor gör att tårarna svämmar över och jag har svårt att svälja för det sitter en klump i halsen. Det är den stora skillnaden så här ett år senare att det väldigt ofta känns som om känslorna inte får plats i kroppen utan bara vill svämma över. Jag antar att jag inte har sörjt klart än, att det måste få ta tid men jag har inte tid att gå omkring och vara gråtmild. Energin behöver jag till att stötta sonen i allt han företar sig. Men kanske är det så att jag går stärkt ur varje nederlag och på så vis kan hjälpa sonen på ett mer klarsynt sätt…