Inträde och kamratkultur…

Har nu spenderat ytterligare två dagar i skolbänken på världens bästa utbildning. Det känns som ett privilegium att var sjätte vecka få träffa och spendera två hela dagar tillsammans med dessa människor (mina kurskamrater) och dessutom få träffa den svenska eliten inom barn och synnedsättning som föreläsare. Denna gång inser jag också hur mycket svårare vi kunde ha haft det och att om nu något sånt här måste hända så var nog tidpunkten bästa möjliga för både sonen och för oss som föräldrar. Han är redan inkluderad i en kamratkultur, något som för blindfödda verkar vara så svårt att uppnå. Vi som föräldrar har också saker att förhålla oss till eftersom hans kamrater får göra saker. Vi kan inte begränsa honom genom att förbjuda för att vi skulle vilja bädda in honom i bomull. Då skulle ju han bli exkluderad när jobbet som förälder är att hjälpa till med inkluderingen i det sociala livet.

Dessa fantastiska dagar har gett mig så mycket att fundera över och hjärtat börjar slå fortare bara av att tänka på det, inte av stress utan för att jag vill så mycket. Behandlar vi sonen på ett visst sätt för att han har en funktionsnedsättning eller skulle vi ha gjort samma sak om han hade haft fullgod syn, kommer dottern i kläm på grund av sin bror, vad ska vi kräva av skolan, vad ska vi kräva av sonen, vilka behov har han o.s.v. Egentligen samma frågeställningar som en ”vanlig” familj har men med kunskapen som jag har fått från kursen förstår jag att fokusen ska ligga på det som kallas ”inträdet” och ”kamratkulturen”. Han har ju redan själv löst inträdet till kamratskapen på morgonen i skolan. Från att ha varit orolig varje morgon när han närmar sig skolan för att han inte ser vilka som står och hänger på gården i de olika grupperna till att träffa upp en kompis och sparka tillsammans med honom till skolan. Han har ju också löst risken av att bli lämnad kvar för att han inte hittar sina kläder och skor (står ju 30 par skor i hallen) genom att ha signalfärgade skosnören och den färggladaste jackan. På så vis hittar har sina saker i hallen i samma fart som alla andra och riskerar inte att bli lämnad kvar…Det är min smarta son och det gör mig så stolt.

Jag fick också bekräftat att jag är helt rätt ute när jag låter honom sitta vid datorn. Tekniken (hjälpmedel) är en stor del av livet för barn med synnedsättning. Vid datorn får de också chansen att känna sig duktiga något som är så viktigt i uppbyggnaden av sin identitet. Vår föreläsare sa rent ut att hon blev förbannad över föräldrar som tittar snett på andra föräldrar bara för att barnen får sitta vid datorn. Hon berättade en historia om en pappa som var ”it-nörd” och lät sin treåriga dotter sitta och spela vid datorn och en del föräldrar ojade sig i vanlig ordning. När hans dotter kom till förskolan fanns ett väggfäst stort pussel, hon tog bort alla bitar och vips hade hon lagt hela pusslet. Det hade inget annat barn i hennes ålder före henne klarat av…Jag får ibland erfara andra föräldrars tyckande , jasså har han slutat med både hockey och fotboll, vad gör han då, sitter framför datorn eller…Det är bara att svälja trots att man skulle vilja kasta sanningen i ansiktet på dem. Sonen vill ju inte att man berättar för klasskamraterna så det är bara att respektera det även om vi tror att det skulle underlätta för honom, men man vet ju aldrig för barn och ungdomar kan vara så elaka…