Unik…

Igår intervjuade jag synpedagogen på Syncentralen för grupparbetet som vi gör på den specialpedagogiska kursen om synnedsättning och delaktighet. Hon verkade både glad och förvånad och jag har funderat på det så här i efterhand. Hennes förvåning kom sig av att jag har valt att gå denna kurs som primärt vänder sig till yrkesverksamma pedagoger. Det är ju sådana kurser som hon har gått som jobbar med synnedsättning hela dagarna. Sedan verkade förvåningen övergå till beundran vilket kändes otroligt stärkande. För mig är det så självklart att man som mamma gör allt som bara går där kunskap är ett viktigt redskap för att kunna ge sin synsvaga son de bästa förutsättningar som finns. Enligt synpedagogen är jag den enda som hon stött på som tagit det intiativet, att gå en sådan kurs helt privat. Konstigt tycker jag, skulle jag vara och tänka så annorlunda än alla andra…

Jag fortsätter min väg och har anmält mig till fortsättningskursen till våren.