Till: Ansvarig för de nationella proven
Jag har försökt att komma fram på telefon men inte lyckats men det kanske är lika bra. Det är lättare att vara rationell i ett brev. Jag ser också att jag inte är ensam om att ha funderingar runt de nationella proven för på hemsidan kan man läsa: ”Skolverket får många frågor om detta”.
Inte så konstigt skulle jag vilja påstå eftersom på hemsidan kan man även läsa: ”Proven i årskurs 3 och 6 ska mäta elevernas förmåga mot det kunskapskrav som uttrycks som ”att läsa med flyt”, något som elever med läs- och skrivsvårigheter har sämre förutsättningar för”. Jag är mamma till just en sån elev som har ”sämre förutsättningar”. Varför då? Jo han har en obotlig ögonsjukdom som i värsta fall leder till blindhet. Han har idag en synskärpa på 0,16 vilket innebär att det en person med fullgod syn kan se på 10 meter ser han på 1,6 meter, att bokstäverna behöver vara åtminstone 2 cm höga för att han över huvud taget ska få något som helst flyt i sitt läsande (vilket inte ger honom lika förutsättningar som en fullt seende ändå), att för att han ska ha en chans att ta sig igenom grundskolan som godkänd anses behöva få läromedel och litteratur uppläst för sig.
Ställer man sedan meningen ovan i förhållande till de nationella provens syfte blir det väldigt motsägelsefullt. Skolverket vet att en del elever har sämre förutsättningar men syftet med de nationella proven är att ”stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygsättning”. Men det gäller alltså inte personer med läs- och skrivsvårigheter och funktionsnedsättning. Där plockar man i stället bort möjligheten till en rättvis bedömning och betygssättning genom att ta bort hjälpmedlen.
Syftet med de nationella proven är i huvudsak att:
- stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning
- ge underlag för en analys av i vilken utsträckning kunskapskraven uppfylls på skolnivå, på huvudmannanivå och på nationell nivå
Det är något som är väldigt fel med de nationella proven när man mäter förutsättningar som inte speglar verkligheten och sedan gör en analys på resultatet? Varför ska det vara andra förutsättningar på de nationella proven än i den dagliga undervisningen? Varför ska inte de nationella proven ta hänsyn till ”barns och elevers olika behov” (Skollagen)? I skollagen står det att ”strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen” och därför finns hjälpmedel. Varför ska det vara annorlunda på de nationella proven?
Vad är syftet med att mäta en elevs ”att läsa med flyt” när man på förhand vet att eleven inte har flyt i sin läsning och därför har hjälpmedel och anpassningar? Jag skulle vilja kalla det byråkrati, att inte titta utanför ramarna och sitt eget ansvarsområde. Man får ett uppdrag eller ett problem, man löser det på vad man tror är bästa möjliga sätt men har ett alldeles för snävt tänkande.
Jag skulle vilja att ni återkommer till mig och talar om för mig hur min son ska klara de nationella proven med de direktiv som Skolverket har. Mer tid och förstoring av prov kommer inte att hjälpa honom att klara de nationella proven utan han är dömd på förhand att misslyckas. Han oroar sig en massa och att bli exkluderad från proven gör honom knappast mer delaktig. Detta är inte acceptabelt och definitiv inte i linje med ”de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet”.
SKOLLAGEN
Syftet med utbildningen inom skolväsendet
4 § Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.
I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.
Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.
Utformningen av utbildningen
5 §Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor.
Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling.
Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.
Lika tillgång till utbildning
8 § Alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet om inte annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag.
I diskrimineringslagen (2008:567) finns bestämmelser som har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter inom utbildningsområdet oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.
DISKRIMINERINGSLAGEN
4 §
I denna lag avses med diskriminering
1. direkt diskriminering: att någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder,
2. indirekt diskriminering: att någon missgynnas genom tillämpning av en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som kan komma att särskilt missgynna personer med visst kön, viss könsöverskridande identitet eller uttryck, viss etnisk tillhörighet, viss religion eller annan trosuppfattning, visst funktionshinder, viss sexuell läggning eller viss ålder, såvida inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet,
Sonen undrade häromdagen varför man inte kan sätta alla som stör i en klass? Man försöker förklara att det blir inge bra för de stökiga eleverna, att alla har rätt till lika behandling och inkludering, att man gjorde så förr i så kallade obs-klasser men det blev inte så bra det heller. Sedan börjar man tvivla på det man säger. Det är alltså bättre att barn som min son som tappar koncentrationen helt när det är stökigt drabbas än att de som är stökiga får stöka någon annanstans. Svårt, men allt mynnar ut i resurser det har vi ju sett under hela mellanstadiet. Från att den stökiga eleven i klassen suttit i princip på en utvisningsbänk utanför klassrummet i ett år (under all kritik) till att få egen resursperson och vara punktmarkerad. Har redan hört att just denna pojke nu har problem uppe i högstadieskolan och att lärarteamet har ringt till den gamla skolan och undrat ”vad är han för ett barn egentligen”. Kommer att bli fyra tuffa år innan skolplikten är avverkad. Under dessa år ska vi också hinna peppa och uppmuntra sonens studievilja så att han vill fortsätta på gymnasiet men framför allt se till att han blir godkänd i alla ämnen…
Bara ibland tittar den lilla pojken fram men han finns därinne i den långa kroppen som snart har vuxit om sin mamma. Ibland visar han också att han uppskattar sin mamma och allt som hon gör för att förstå och underlätta den värld som han lever i, hans livsvärld. Vid tillfällen som när han ber mig att följa med till skolsköterskan på hälsokontroll med argumentet, ”mamma du pratar och frågar om rätt saker” känner jag att jag gör rätt och att det gör skillnad för honom precis som jag hoppas på. Det är den yttersta belöningen på allt slit vid Specialpedagogiska. Är så tacksam att jag fick en reservplats på kursen Barns och ungas utveckling och psykiska hälsa. Jag har stora förhoppningar på den och att jag kommer kunna stötta min son med hans identitetskapande på bästa sätt med den kunskap som jag kommer att få…
Man måste lära sig att inte sopa mattan framför sina barn men det är så svårt att låta bli när man har ett barn med en funktionsnedsättning. Det sista man vill är ju att de mår dåligt eller blir illa behandlade. Därför är det så himla bra att saker som man inte planerat bara händer så länge sonen känner sig okej med det.
Han har ett ämne som heter elevens val och hade han kunnat fortsätta spela fotboll i ett lag hade ju fotboll varit förstahandsvalet definitivt. Nu är det inte så och valet blev matlagning tillsammans med en av bästa vännerna vilket kändes kul men lite otippat. Kanske var det enda ämnet som han trodde att han skulle kunna klara av utan större problem. Nu visar det sig när han kommer hem att han inte hade fått matlagning utan racketsport. Min första tanke var, ”men hur tänkte personalen på skolan nu”? Sedan tittade jag på min son och lyssnade på vad han sa. Han hade spelat badminton med bästa vännen, det hade funkat bra och hade varit roligt. När han sedan berättade för mig att han hade velat välja det men inte gjort det fick jag mig en riktig tankeställare. Min första tanke hade ju varit att jag på nytt måste kontakta skolan men varför då? Det syntes på sonen att han var glad, att det varit lyckat, att han klarat av och vuxit med uppgiften. Jag får förlita mig på att sonen fortsätter att tala om för mig när det inte fungerar eller inte känns bra.
Jag har haft planer på att lägga ner den här bloggen eftersom den inte har känts så viktig på sistone. Meningen var att den skulle vara ett verktyg för mig mer än att få många läsare och kommentarer. En kanal för att få ut alla känslor och tankar som inte får plats i min hjärna och hjärta och behovet har inte funnits på ett bra tag nu. Jag antar att det har med det långa och härliga sommarlovet att göra. Tio veckor av lycka.
Det räckte med en vecka i nya skolan för att vardagen skulle göra sig påmind och det känns så fel och jag är så förbannad. Jag la mig arg och ledsen, vaknade trött och sitter nu och försöker hålla tillbaka tårarna på jobbet. Sonen kom hem igår och skulle absolut inte gå till skolan så jag förstod att något hänt eftersom han varit glad sedan skolstarten. Gått upp i tid och haft kompisar med sig hem varje dag. Det visar sig att han har fått en plats längst bak på spanskalektionerna och att de ska skriva av det som hon skriver på tavlan. Han är ju dömd att misslyckas redan innan han haft lektionen och det vet han. Under sådana förutsättningar ska man inte behöva gå till skolan så jag sjukanmälde honom. Jag lovade att kontakta skolan och jag fick lov att ringa både lärare och rektor.
I morse bestämde jag mig för att försöka få tag i hans mentor eller specialpedagog men fick i stället tag i hans spanskalärare som fick mig att tända på alla cylindrar. Jag förklarade läget och undrade hur information och överlämning mellan skolorna fungerar när hon sätter ett barn som inte ser längst bak. Här fanns all chans i världen att tala om hur ledsen hon var, att något fel skett och hur hon skulle åtgärda felet. I stället får jag veta att hon har fått informationen om hans dåliga syn men inte gjort något för att underlätta för honom från start men att hon givetvis skulle titta på det. Det är inte acceptabelt! Det är hennes jobb att se till att min son får de bästa förutsättningarna som finns för att kunna klara av sin skolgång. Han ska inte behöva stanna hemma för att han mår dåligt på grund av hon inte sköter sitt jobb. Höjden är när jag talar om för henne att han är hemma idag på grund av att han vet att han inte kommer att klara av uppgiften i spanskan: ”Du vet att det är skolplikt och än har de inte skrivit av något på tavlan”. Men självklart lektionen har ju inte varit än och sjuk betyder inte att man måste vara förkyld vilket jag påpekade och meddelade också att jag sjukanmält honom via portalen. Svaret jag fick: ”Men det sa du ju ingenting om”. Men hallå är det någon hemma?
Detta gjorde det väldigt lätt för mig att ringa till rektorn så fort jag avslutat samtalet med spanskaläraren. Något som jag egentligen hade velat slippa. Jag började med att fråga honom hur överlämnandet går till mellan skolorna eftersom jag tycker att hans skola inte skött det på ett tillfredställande sätt. Han menade att hela arbetslaget är med i överlämnandet när man pratar om den individuella eleven, dock hade spanskaläraren varit mammaledig då men fått informationen senare. Jag berättade om samtalet med spanskaläraren och jag fick intrycket av att han höll med mig om att hon brustit i sitt yrke och han skulle samla sonens mentor och spanskaläraren för ett samtal. Jag fick också veta att det är mentorn som vi ska ha kontakt med gällande alla frågor som rör sonen eftersom som jag sa: ”Jag kan ju inte hålla sonen hemma till mitten av september när ni ska träffa synpedagogen från Syncentralen utan ni måste ju ordna för min son på bästa sätt från dag ett”. Det kändes bättre efter att ha pratat med rektorn men det är fortfarande skit att min son ska behöva må sämre än han behöver på grund av vuxna som brister i sin yrkesroll. Jag efterlyser mer kunskap och engagemang! Känns som att vi är tillbaka på ruta ett där jag måste tala om för skolan hur de ska sköta sitt jobb och vad de kan göra för att underlätta för min son. Kanske dags redan nu efter en vecka att tala om att jag har 15 hp i specialpedagogik, Synnedsättning och delaktighet hos barn så det är ingen idé att komma med en massa bullshit…
Jag tillåter mig bara att glädjas en smula för jag vill inte väcka för stora förhoppningar i mitt mammahjärta men visst tändes hoppet när man igår kunde läsa detta i NewScientist.
“An experimental stem-cell treatment has restored the sight of a man blinded by the degeneration of his retinal cells. The man, who is taking part in a trial examining the safety of using human embryonic stem cells (hESCs) to reverse two common causes of blindness, can now see well enough to be allowed to drive.”
Advanced Cell Technology (ACT) gör för tillfället kliniska tester på 22 patienter med Stargardt’s, inte för att primärt förbättra patienternas syn utan för att kunna avskriva eventuella biverkningar av behandlingen med stamceller. Denna man hade en synskärpa på 0,05, alltså helt blind men efter behandlingen med stamceller är han uppe på 0,5. Min son har 0,16 och klarar sig ganska bra, hur skulle det inte vara för honom att se 0,5…
Har inte velat pressa min son när det gäller att berätta om sin synnedsättning för sina klasskompisar även om jag själv tror att det skulle underlätta om de visste men man vet ju aldrig för barn kan vara så elaka. Dessutom klarar han sig så bra än så länge att ingen märker något och jag vet inte om de skulle börja behandla honom annorlunda om de visste. Därför blev jag lite ställd när min bästa vän frågade om hon fick berätta för sin son. Vi har på senare tid varit ganska öppna med sonens synnedsättning för våra närmaste vänner men då bara de vuxna och inte föräldrar till barn i klassen. Tydligen hade min väninnas son undrat lite varför vår son bara ville sitta vid datorn och inte sparka fotboll etc. Eftersom vi umgås väldigt mycket båda familjerna och skulle umgås hela helgen i Göteborg tyckte de att det skulle vara fördel om deras son fick veta.
Till min förvåning sa sonen på en gång att det var ok att berätta för honom. Det hade jag aldrig trott. För ett halvår sedan hade det aldrig gått. Jag läste för ett tag sedan på facebook att en mamma till en pojke med Stargardt’s skulle berätta om sjukdomen i pojkens skola. Pojken hade sagt att det var ok men ville inte vara med och mamman bad om tips på hur hon skulle kunna berätta om Stargardt’s för en grupp med 12-åringar så de skulle förstå. Jag berättade för min son om de skräp och sopor som produceras i ögat och som sedan forslas bort av sopbilen men att sopbilen i hans ögon inte fungerar. Min söta lilla sons spontana reaktion var ”kan man inte laga sopbilen då”? Det kändes då helt rätt att berätta om de kliniska tester som ACS gör på Stargadt’s patienter med stamceller, att det kanske snart finns ett sätt att laga sopbilen. Min son kom till den slutsatsen att han hellre är blind än får en spruta i ögat.
Ett av problemen man har som mamma till ett barn med en funktionsnedsättning och jag tror speciellt när diagnosen inte är statisk som i min sons fall där risken är överhängande att han blir per definition helt blind, är avvägningen på vilken information man ska delge honom. Det är svårt att veta vad han är mottaglig för, vilken information som gör mer skada än nytta, om han blir besviken som vuxen för att man har undanhållit information. Här har jag mycket hjälp av mina studier om synnedsättning, de har en positiv effekt även på övriga familjemedlemmar inte minst min son. Genom att dela med mig av mina nya kunskaper och berätta positivt om alla praktiska övningar med blindfolder, berätta om min blinda kurskamrat och hennes ledarhund, Svartklubben mm känner jag att mycket runt blindhet avdramatiseras. Barnen övade en hel kväll på att vara blinda genom att sno mina ögonbindlar som jag har fått på SPSM och använda ett fiskespö som blindkäpp. Jag tror att om vi vuxna i min sons närhet fortsätter att prata om blindhet som helt naturligt och ingenting konstigt så kommer det att i längden hjälpa honom att acceptera sin funktionsnedsättning.
I 4:an och 5:an spelar eleverna på sonens skola en innebandyturnering där den klass som vinner får möta lärarna. Denna turnering är något som sonen verkligen ser fram emot. Man riktigt hör hur taggad han är när han berättar att han ska spela back med bästa kompisen. Sonen skrattade också gott när hag berättade att fritidspedagogen lät hälsa att om han blev sjuk nu när det är innebandyturnering så skulle han komma med skottkärra och hämta honom. Det märktes att sonen gillade det han hörde. Samma pedagog har också sagt att han ska bänka sonen och två andra kompisar när de ska spela mot fyrorna så det inte blir utklassning. Tänk om de förstod vilken prestation han gör och vad som krävs för att sonens ska vara så bra. För att citera sonen, ”jag springer på allt och då tycker alla att jag är bra”…
Är lite splittrad när det gäller Specialpedagogiska myndigheten (SPSM). Jag och mina kurskamrater har blivit väl omhändertagna och utbildade hos dem i Konradsberg. Jag var också på en väldigt bra och intressant föreläsning genom rehabiliteringen där ämnet var skolans stöd till barn med funktionsnedsättning och föreläsaren var från SPSM. Jag kan ju bara anta att de är duktiga på att utbilda skolpersonal också men när det kommer till föräldrar då drar de öronen åt sig. Skulle vilja påstå att de beter sig precis som man förväntar sig av en statlig myndighet.
Har varit i kontakt med en så kallad synkonsulent på SPSM inte för att få mer utbildning utan för att jag är helt övertygad om att det måste finnas en handledning i hur man kan underlätta vardagen för ett barn med synnedsättning, vad skolorna kan göra och gå med på inom ramarna för skollagen. Frågan kom upp i mitt huvud under SPSM’s föreläsning eftersom föreläsaren var väldigt kritisk till hur stelt och okreativt skolan tolkar lagar och regler. Han menade att barn med funktionsnedsättning visst kan få toppbetyg och tog ett exempel där en elev utan armar fått VG i syslöjd. Hon fick inte ha slöjd förrän SPSM fick insyn i fallet och kom med förslag på en lösning.
Det första svaret jag fick var som väntat en generell information om hur SPSM jobbar eftersom personen i fråga inte visste att jag hade insyn i deras verksamhet vilket jag utelämnade med flit för att se vilken respons jag skulle få. I nästa mail berättade jag lite mer om synkursen och de kurstillfällen vi haft på SPSM. Då kom svaret som jag redan vet men som gör mig så arg. SPSM har ingen uppsökande verksamhet, inte ens om de vet att det går ett blint barn i skolan. Det är skolan och rektorns skyldighet att ta kontakt och skicka sin personal på utbildning. ”De kommer gärna för kurserna är gratis och det gillar rektorerna”. Synkonsulenten skickade dessutom med datum för höstens kurser som han tyckte jag kunde förmedla till skolans rektor. Men hallå, inte nog att man sörjer sitt barns funktionsnedsättning, försöker lära sig allt, supporta och trösta sitt barn man ska dessutom tala om för rektorn hur han ska sköta sitt jobb.
Usch jag känner hur det ångar i öronen. Jag tycker inte att det var en konstig fråga och jag kan ju inte vara först, det har ju funnits många barn med synnedsättning före min son.
Eftersom jag inte fått den respons jag önskat från rektorn på sonens nya skola har jag nu valt en annan väg. Sonens befintliga skola har lovat att deras rektor ska kontakta sonens nya rektor och boka upp ett möte båda skolorna tillsammans där också speciallärarna ska vara med. Nu håller jag tummarna för att denna approach fungerar bättre…
