”Man borde bedömas efter sina ansträngningar och inte efter hur många eller hur mycket man åstadkommit.”
Känner mig otroligt peppad över att få dela med mig av mina tankar från min senaste uppsats eftersom jag har fått positiv feedback på min blogg, trots inaktivitet under en längre period. Lärandet ligger mig varmt om hjärtat och det är tufft som mamma att se sin son försöka härda ut i en skola som fortfarande i mångt och mycket baseras på normativitet.
Fellenius (1995) skriver att läsning ingår i alla studieämnen och att läsförmågan därför kan vara avgörande för studieframgången (s.1). Utbildning är idag en förutsättning för att komma in på arbetsmarknaden och måste därför stimuleras på alla tänkbara sätt och då inte bara genom användning av hjälpmedel. Självklart måste de bästa förutsättningarna för att uppfatta text med eventuella hjälpmedel tillgodoses genom synhabiliteringens verksamhet men det kräver också specialpedagogiska insatser från skolan och uppföljning tillsammans med ett engagemang från föräldrarna (s. 8). Fellenius (1995) betonar vikten av att synsvaga elever läser regelbundet varje dag i hemmet och för att lyckas måste läsmaterialet bygga på elevens val och intresseområde (s. 2). Det gäller också att som förälder att ha tålamod och försöka arbeta upp barnets motivation till att läsa i vardagliga situationer och därmed skapa ett naturligt läsbehov (s. 9).
I den nya läroplanen, Lgr 11 står det att hänsyn ska tas till elevers olika förutsättningar och behov och att det finns olika vägar att nå målen. Undervisningen kan därför aldrig utformas lika för alla (Andersson, 2010:5, Skollagen, 2010). I lagen finns det alltså utrymme för kreativitet och individanpassad undervisning, ett flexibelt lärande helt enkelt. Anderssons (2010) citat av en elev är mycket tänkvärt, ”man borde bedömas efter sina ansträngningar och inte efter hur många eller hur mycket man åstadkommit” (s. 25). Något som Rönnbäck et al. (2010) tar upp genom att referera Johansson (2010) som menar att för att kunna ställa rätt krav och göra en rättvis bedömning av en elevs prestation behöver pedagogen kunskap om funktionsnedsättningens konsekvenser (s. 28). Det viktiga är alltså att utgå från varje individs förutsättningar vilket kan innebära att alla inte gör samma sak men att alla elever ändå känner sig som en i gruppen och har tillgodogjort sig nya kunskaper. Men detta innebär att lärarna måste få stöd inte bara från skolledningen utan även från föräldrarna, att de får relevant utbildning och information om funktionsnedsättningen och dess konsekvenser. Att man som förälder ställer krav på lärandemiljön för att ge barnet tillfälle till utveckling. För det handlar just om det som Fellenius (1999) skriver, att risken är stor att lusten att lära går förlorad när vägen till kunskap ska innehålla så mycket hinder (s. 39).
